en prinsessas dagbok

det enda jag vill är att du ska inse.
inse att jag är besviken,
inse att jag är sårad.

trodde som sagt att min kärlek till dig alltid skulle vara,
jag fårvånade världen och vände mig om.
Nu känner jag ingenting
noll, cero, inget.

Vill att du ska kunna inse att du gjort fel,
att du har svikit.
Nu vet jag inte vad som har varit sanning,
de du sa.
var det sanning?

jag kunde offra allt för dig,
vilken sekund som hellst.
du stod upp för mig,
som jag för dig.

det var alltid samma pirr i magen innan vi skulle träffas,
alltid samma känsla.
det kändes alltid rätt.

Du var den som visste allt,
och då menar jag ALLT.

Men nu gick du mig verkligen bakom ryggen,
du gjorde mig besviken.
De vill jag att du ska förstå.

jag vill veta om de finns någonting att kämpa för,
en vänskap som alltid skulle vara.

Jag vill känna mig värdefull,
precis som du fick mig att känna.
Jag vill känna mig unik,
inte som en i mängden.
Ville vara den,
inte bland dom.

kan erkänna att så hårt som jag älskade dig,
tror jag aldrig att jag har älskat.
Så mycket som du var,
har ingen tidigare varit.
men saker och ting förändras

och nu står vi här idag.
eller jag vet faktiskt inte vars vi står,
vet inte vars jag vill ha dig.
vet inte om du kan få tillbaka nyckeln jag gav dig,
nyckeln som tillhörde mig.

de var en tid, som ej kan vara.
en tid som du ej ska neka,
en tid som alltid kommer svara.
Svara på våra minnen,
våra tankar och våra sorger.
Om du ej i detta kan finna,
jag väntar på ett ord.
förlåt
 
från 1000 till 0.
andré jonsson.